Graviditeten och förlossningen

Ja nu var det dags att fortsätta bloggandet, det var ju några månader sedan sist.
Nu har vår älskade Olivia kommit till världen så jag tänkte börja med att berätta hur det hela gick till.

Slutet av graviditeten var mycket mycket jobbig. Jag blev diagnostiserad med polyhydramnios vilket är när man har för mycket fostervatten. Detta kan man få om man har graviddiabetes, tvillingar eller om något är fel på barnet. När man insåg att jag hade för mycket vatten fick vi genast göra ett ultraljud för att se så att barnet mådde bra. Läkaren kunde vid detta tillfälle inte hitta något fel och vi fick acceptera att vi kanske inte skulle få veta varför det var så mycket vatten.

Det växer och växer

Veckorna gick och magen växte och växte och jag blev allt mer orörlig. Allt gjorde ont och när jag gick till barnmorskan för ännu en rutinkontroll kunde jag inte ens ligga på rygg på britsen när hon skulle mäta mig utan att kvida av smärta. Det visade sig också att måttet på magen (41cm) var större än en fullgången mage och jag var bara 32 fullgångna veckor.

Detta är normalkurvan, mina 41cm i v.32 ligger liiiite över det normala

Barnmorskan ringde direkt till Östra sjukhuset för ett nytt ultraljud och tappning på vatten. Efter det ultraljudet blev det bestämt att de skulle tappa mig på vatten men då man måste bli inlagd efter de gjort det och det var fullt på förlossningen fick vi vänta en dag till.
Men dagen där på var det dags och det var inte en procedur jag skulle rekommendera. Det var en stor lång nål som fördes rakt in i magen och det var smärtsamt! Jag klarade bara 7dl, sen fick de ge upp för jag hade så fruktansvärt ont. När de var klara började sammandragningarna och smärtan blev olidlig. De fick köra upp mig till förlossningen i en säng för jag kunde inte gå och sen fick jag ordentlig smärtlindring. Jag blev kvar på sjukhuset ett par dagar för observation. Proceduren hade gjort livet aningen lättare och smärtan från magen var inte olidlig längre.

Några dagar senare åkte jag tillbaka till sjukhuset för ett ultraljud till och en rutinkoll av blodtryck mm. Nu hade jag helt plötsligt fått högt blodtryck också, mycket högt blodtryck: 160/100. Jag fick medicin och det blev lite bättre så jag kunde åka hem. Några dagar senare kollade de igen och blodtrycket var mycket högt igen så jag blev inlagd på BB för observation. Högt blodtryck kan innebära havandeskapsförgiftning vilket 'är mycket farligt för barnet, och eftersom jag hade samlat på mig vatten i benen och fötterna, vilket också är ett tecken, ville de vara säkra på att jag var ok.
Till slut blev jag utskriven och fick åka hem, och nästa dag gick vattnet.


Förlossningen
Jamie hade 6 timmar tidigare åkt till Jönköping för att påbörja sin 5 veckors praktik på ett bageri, när han jobbat i 15 minuter ringer jag.. mitt vatten har gått och jag väntar på ambulansen som ska ta mig till sjukhuset. Jag var tvungen att åka ambulans eftersom när man har mycket fostervatten kan barnet ej fixera sig och navelsträngen kan åka ut framför barnets huvud vilket är mycket farligt. Vattnet rann och rann men inga värkar kunde jag känna. Jamie kom och spenderade natten med mig på sjukhuset. Nästa dag hade bebisen fixerat sig som tur var så jag fick gå upp ur sängen och gå omkring igen. Läkaren bestämde sig för att jag skulle bli igångsatt på torsdagen om inget hänt av sig självt och jag blev så klart kvar på sjukhuset tills dess.

 På onsdagen var det min 30-års dag och Jamie var gullig och kom med min present och jag fick blombud från familjen och moster Irene och kusinerna. På kvällen kom Therese och Håkan och vi åt thai mat och budapestrulle, mmmm.

Min efterlängtade röda Kitchen Aid

Nästa dag var det dags och jag var glad att min lilla tjej skulle få en egen födelsedag. Dagen började dock inget vidare, jag hade feber och mådde dåligt och min frukost jag tvingat i mig kom snabbt upp igen. Sjuk och eländig var det bara att inse att jag var tvungen att klara detta ändå. Kl. 10.30 var vi inlagda på ett förlossningsrum och jag blev undersökt. Tappen var nästan helt utplånad och jag var 3cm öppen redan. Så utan att jag märkt det hade kroppen gjort halva arbetet under de senaste dagarna.

Droppet jobbar

De satte in droppet kl 10.50 och jag kunde se på CTG kurvan att det fanns små värkar men jag kände dem inte. Snart kunde de se att varje gång en värk kom så gick Olivias hjärtljud ner, hon gillade inte värkarna alls. De stängde av droppet kl 12 och skulle fundera på hur de skulle gå vidare. Kl 13.45 satte de på det igen, men bara på svagaste dosen. De bestämde sig också för att ta en blododling p.g.a min feber då de trodde jag kunde fått en blodförgiftning. Problemet var dock som vanligt att de inte lyckades sticka mig trots att barnmorskan och en sjuksköterska försökte. De fick kalla på en narkosläkare som fick göra det. Nu börjar jag känna av mina värkar lite svagt och barnmorskan ska kontrollera mig igen, när hon gör detta sätter värkarna igång ordentligt och samtidigt börjar narkosläkaren jobba på min arm.
Hon stänger av blodet helt och handen blir blå och värker så jag vill skrika rakt ut. Värkarna är nu helt plötsligt extremt smärtsamma och jag tar lustgasen men den fungerar mer som en trygghet än en smärtlindring. Kl. 15.00 är narkosläkaren klar och jag kämpar med värkarna då lustgasen ej fungerar för mig. Efter att ha kämpat med värkarna ett tag ser de igen att lillans hjärtljud går ner mer och mer, de bestämmer sig för att ta ett prov på hennes huvud för att kolla syremättnaden. Om hon mådde dåligt skulle de vara tvungna att ta ut henne med kejsarsnitt. Jag kände mig klar med värkarbetet och önskade att de skulle ta ut henne men hon mår bra och kejsarsnitt behövdes inte.

Jag ber om ryggbedövning och precis innan de ska sätta den kollar de mig en gång till och nu är jag nästa helt öppen så någon bedövning hinner vi inte med och snart är det dags att krysta.
Smärtan är olidlig, jag skriker och gråter och kämpar med de intensiva värkarna och krystar allt vad jag kan. Olivia mår sämre och sämre, de bestämmer sig att hon måste ut snabbt och sätter in en sugklocka och smärtan av detta arbete är värre än värkarna. Jag bönar och ber mellan skriken och tårarna att de ska sluta och nu är jag helt omringad av läkare och sjuksköterskor. Kl. 16.12 kommer hon äntligen ut, 1850gr och 47cm men alldeles blå och livlös. De gnuggar henne men inget händer, så snabbt som ögat klipper de navelsträngen och springer iväg med henne och Jamie följer efter. Nu är det bara jag och barnmorskan kvar i rummet och all smärta är borta och hon syr klippet de gjorde för sugklockan. Jamie kommer tillbaka och berättar att de fick hjälpa henne med att andas men att hon nu andas själv och mår bra. Han tar med sig kameran och fotar och filmar och kommer tillbaka till mig så jag kan få se vad som händer.

Ett par timmar senare ska jag få gå upp och träffa henne på neonatalen men får blodsockerfall och svimmar nästan så tillbaka till sängen. Men jag blir upprullad i sängen och får äntligen träffa lilla Olivia. Ja vi bestämmer snart att hon ska få heta Olivia. Vi hade även namnet Lilly som alternativ men vi kunde båda se och känna att hon definitivt var en Olivia.

Vi ligger och myser ett tag och sen åker vi ner igen och får vår efterlängtade silverbricka med smörgåsar och äpplejuice i fina glas :) Det fattas dock en liten bebis på magen som man brukar få, men vi är lyckliga ändå att hon verkar må bra där uppe.

Den efterlängtade silverbrickan

Jamie går under kvällen upp och hälsar på medans jag återhämtar mig på BB med smärtstillande och antibiotika.

Nästa dag är jag redo men efter frukosten blir jag dålig i magen och blir sängliggande igen. På kvällen verkar det vara över och nästa morgon mår jag mycket bättre men då har de en 48hr regel på neo så jag måste vänta i två dagar innan jag får gå upp. Två hemskt långa och frustrerande dagar.Sista dagen blir jag utskriven från BB och jag och Jamie åker hem och vi tar en sväng på Ikea för att inhandla skötbord mm som vi inte hunnit ordna med. Att gå på Ikea och skruva ihop möbler tre dagar efter förlossningen var kanske inte världens bästa idé, ryggen och höfterna hade inte återhämtat sig ordentligt.

Sen på kvällen fick jag äntligen åka in och träffa Olivia och vi satt och myste på neonatalen. Detta är på söndagen och på tisdagen blir hon flyttad till Mölndals sjukhus där de har en neonatalavdelning för mindre kritiska barn. Efter första dygnet får jag ett rum här så jag kan vara med Olivia dygnet runt men Olivia mår så pass bra och amningen har vi kommit igång med så efter endast tre dagar här får vi komma hem med hemsjukvård. Vi matar fortfarande i sonden men hon är klar med sina mediciner och prover och hennes gulsot har gått ner så vi kan klara oss själva hemma och vi får äntligen ta med vår lilla tjej hem.

Bilstolen känns ganska stor

Vår älskade Olivia