Ett kolikbarns favoritställe!

Olivia och jamie chillar

Shoppingtur

Efter lite mat och en härlig eftermiddag med lite shopping så mår vi så här bra. Hela familjen mitchell gjorde en liten trip till stan och shoppade lite samt tog en mysig fika på café vanilj. Helt otroligt vad lite sömn gör för att man ska orka med en dag utanför lägenheten. Och då menar jag lite, 2x2hr botar zombie-stadiet.
Nu myser vi med lite Gilmore girls en god bolognese och ett glas gott rött vin. Höstkvällar är härliga.

Shoppingtur

Efter lite mat och en härlig eftermiddag med lite shopping så mår vi så här bra. Hela familjen mitchell gjorde en liten trip till stan och shoppade lite samt tog en mysig fika på café vanilj. Helt otroligt vad lite sömn gör för att man ska orka med en dag utanför lägenheten. Och då menar jag lite, 2x2hr botar zombie-stadiet.
Nu myser vi med lite Gilmore girls en god bolognese och ett glas gott rött vin. Höstkvällar är härliga.

1 månad!

Igår firade vi olivia som nu är en månad gammal. Tiden har verkligen gått fort!
Idag var vi på sjukhuset och blev utskrivna och allt såg jättebra ut och nu väger hon 2660g. Hon hade dock mycket gaser i magen och det har vi ju listat ut själva, vi längtar helt klart tills vi kan ta bort frejkan så hon kan få sparka igång magen igen. Tre veckor kvar Idag, halva tiden har gått. Champagnen ligger på kylning i väntan på firandet när den är borta. Bilden visar en utslagen olivia efter dagens läkarbesök och dagens outfit som går i rosa och grått.

I övrigt går det mesta bra här tycker jag. Jag undrar när man kommer vänja sig vid att bara sova 1.5hr åt gången. Olivia vill äta så ofta och det även på natten så det är ju bara att gilla läget. Vi har i alla fall kommit underfund med att det mesta natt-skrikandet kan tröstas med att hon får sova på ens bröst/mage. Lite svårt att sova så själv men olivia är i stort behov av närhet och trygghet just nu så då får man offra sin egen sömn helt enkelt. Men det är hon värd. Men jag tror jag ska införa minst en tupplur om dagen från och med nu.

Lördagsmys

Hela familjen har lite lördagsmys med en massa onyttigheter och en bra film. Det har man förtjänat efter en dag med städning och tvätt hela dagen. En liten promenad han vi också med och är vädret fint imorgon blir det en längre sådan. Men först har vi nattgäster; emilie med familj men de har annat för sig imorgon så det blir nog mest frukostsällskap.

Hemma igen

Ursäkta att det dröjde med inlägg, i måndags åkte vi till mamma och pappa för att spendera veckan där medans Jamie jobbade sin sista praktikvecka i Jönköping. Det fanns inte så mycket dator-tid och ladaren till mobilen hade jag så klart glömt hemma.

Innan vi åkte i måndags så var barnmorskan här och vikten låg då på 2450g, jag kunde då känna att jag inte behövde oroa mig så mycket för att vi inte sondmatar längre för hon går ju upp stadigt i vikt ändå. Detta fick jag bekräftat ännu en gång idag då vågen visade på 2590g. Barnmorskan sa att 100-150g upp på en vecka är normalt, och pluttan hade gått upp 140g på 4 dagar! Nu börjar hon fylla ut sin stora hudkostym och börjar tjocka till sig ordentligt. Vi behöver inte använda prematurblöjorna längre heller vilket är ett mycket gott tecken. Så nu ska vi bara tillbaka neonatalen på måndag för utskrivning och en sista check av läkaren, sen är vi helt klara med neo och det blir vanlig bvc som gäller. Vi ska gå hos Lillugglan, en ny bvc som specialiserar sig på barn som blivit för tidigt födda. Och då vår barnmorska ska sluta på neo i Mölndal och börja jobba där var det inget svårt beslut att ta. Vi trivs super bra med henne så det blir skönt att fortsätta henne framöver.

Annars har veckan varit bra, vi har mest tagit det lugnt. En dag var vi i Jönköping och shoppade lite. Hade en hög med kuponger som skulle användas så Olivia fick lite nya fina kläder och jag fick nya jeans. Jag har ju gått ner all vikt jag gick upp (23kg) så det kändes skönt att få ett par nya snygga jeans.
Jag har legat på latsidan och har inte fotat något i veckan så ni får nöja er med lite bilder på kläderna vi köpte.

Nu har någon vaknat här brevid och behöver lite uppmärksamhet. God natt!

Vi har badat

Nybadad

Ikväll har vi badat för första gången hemma. Olivia är ännu inte så värst förtjust i att bada dock, en hel del skrik under tiden men efteråt var det mysigt att gosa i handduken. Så nu är hon ren och fin.
Annars en lugn kväll med svärföräldrarna som har svårt att lämna ifrån sig Olivia när det är dags att gå. Imorgon ska de åka hem igen men först ska vi ut till galloppbanan och heja på mamma när hennes häst ska tävla och förhoppningsvis är Emilie och Lukas med också.

Vi avslutar med lite foton från ikväll.

Ute på tur

Olivia är ute på tur med nanny och grandad och tar sin första fika. Hon låg så fint och kikade ut medans vi åt. Det var värre i natt då hon inte var så glad och inget hjälpte. Jamie fattade vinken efter ett tags skrikande och tog med sig olivia och lät henne sova på hans bröst i soffan i ett par timmar så jag fick sova en stund. Det gick hem i alla fall. Det är nog magen som krånglar, dumma frejkan! Vi har börjat med semper magdroppar och hoppas de ska börja funka snart.

På tal om att ta ut sonden...

Ja imorgon skulle vi ju ta ut sonden om allt såg bra ut och olivia hörde nog detta för när jag tittade bort en sekund hade hon dragit ut den själv. Men det är så skönt att se henne utan tejp i ansiktet att hon blev snabbt förlåten. Som tur är sa barnmorskan när hon var här sist att om den skulle åka ut i veckan behövde vi inte åka in för att sätta dit den igen eftersom den ändå skulle ut.

3 veckor idag!

Grattis pluttan, 3 veckor idag! Vi firar med extra fin ljummen bröstmjölk :)

Olivia gör stora framsteg hela tiden och det har varit så himla skönt att få vara hemma istället för på sjukhuset. När vi åkte hem den 2 sept vägde hon 1800g (hon gick ner till 1700g medans vi var på sjukhuset men nästan alla bebisar går ner i vikt när de kommer ut så det var helt normalt) och när barnmorskan var här i tisdags vägde hon 2200g. Det syns på de nu rulltiga kinderna och trippelhakan :)

Lilla tjockisen

Och nu har vi även dragit ner på sondmatningen och hon ammar bara under dagen och får lite extra på natten så om hon gått upp i vikt igen imorgon ska vi få ta bort sonden. Det hoppas vi verkligen på för det är lite jobbigt med sonden i näsan, den har börjat reta slemhinnorna lite nu så det har blivit lite snorigt vilket är jobbigt när man ammar och måste andas genom näsan.
Men som sagt, vi håller tummarna! Sonden har vi ju haft eftersom hon är så liten och inte orkar amma allt hon behöver själv, hon försöker men har total däckat efter en stund. Men det är bättre nu.

Men även om vi får ta bort sonden så har vi en sak till kvar att en vacker dag ta bort, den hemska frejka kudden. Hon har en slags skena/kudde på sig som viker ut hennes ben åt sidan så att höftkulorna kan få chans att växa på rätt plats. När vi blev hemskickade från sjukhuset gjorde läkaren en koll av det mesta och jag bad henne kolla höfterna extra noga då jag och min syster föddes med höftledsluxation vilket betyder att höftleden är rörlig. Hon kunde inte känna något men ville att vi skulle gå till en ortoped för att vara helt säkra. När ortopeden kollade så kunde hon känna lite rörelse på båda höfterna så vi fick denna s.k kudde att ha på henne i 6 veckor. Jag tycker dock att de borde ändra namnet för en kudde ska vara mjuk och gosig, detta är en hård plasttub som sitter hårt över höfterna. Ja ni kan ju tänka er hur en hormonfylld nybliven mamma reagerar när de spänner in min mjuka lilla dotter i en sån här:

Ser mer ut som ett tortyrredskap än en "kudde"

Jag storbölade så klart, det enda jag kunde tänka var att hon som älskar att ligga och sparka med benen och hon älskar att sova ihopkurad på sidan, detta får hon inte göra nu längre. Ja det tog ca. 24hr att få mig att sluta grina. Natten var skitjobbig. Olivia brukade alltid sova lugnt och stillsamt mellan matningarna men nu för första gången låg hon och kved och gnydde och skrek om vartannat. Och eftersom hon inte kunde sparka med benen så började hon snart få magknip så även om hon nu vant sig vid frejkan så är det fortfarande mycket kvidande och gnyende p.g.a magen. Ja vi hoppas dessa veckor går snabbt för jag tycker hon gått igenom nog nu. Hon förtjänar att få vara bara vanlig bebis.

Frejkabyxan

Ett steg mot att bli en vanlig bebis tog vi igår när vi gick på vår allra första promenad. Det var ju hemskt blåsigt men lillan var väl inbäddad så hon sov hela vägen. Jag fick dock känna på att mina höfter och rygg inte tagit en promenad på ett antal månader, det kommer krävas en hel del promenader innan man blir återställd.

På väg ut i stora världen

Idag blir det nog en liten promenad till för idag skiner solen och sen ska vi städa lite för imorgon får vi finbesök, Jamies föräldrar kommer över från England och de har längtat så efter att få träffa sitt första barnbarn. Vi har videokonferensat lite med dem men Olivia har inte behagat vara vaken då så det blir första mötet för henne. Hon kommer bli så bortskämd av sina farföräldrar :) Vi hoppas de kommer skaffa sig en liten sommarstuga i sverige så att de kan hälsa på lite mer framöver.

Vi avslutar med några fler foton, jag har ju lite att ta igen, sen blir det att bege sig ut.



Moster Emilie och kusin Lukas på besök



Detta var vår outfit när vi skulle hem från sjukhuset, allt är aningen stort dock :)

Graviditeten och förlossningen

Ja nu var det dags att fortsätta bloggandet, det var ju några månader sedan sist.
Nu har vår älskade Olivia kommit till världen så jag tänkte börja med att berätta hur det hela gick till.

Slutet av graviditeten var mycket mycket jobbig. Jag blev diagnostiserad med polyhydramnios vilket är när man har för mycket fostervatten. Detta kan man få om man har graviddiabetes, tvillingar eller om något är fel på barnet. När man insåg att jag hade för mycket vatten fick vi genast göra ett ultraljud för att se så att barnet mådde bra. Läkaren kunde vid detta tillfälle inte hitta något fel och vi fick acceptera att vi kanske inte skulle få veta varför det var så mycket vatten.

Det växer och växer

Veckorna gick och magen växte och växte och jag blev allt mer orörlig. Allt gjorde ont och när jag gick till barnmorskan för ännu en rutinkontroll kunde jag inte ens ligga på rygg på britsen när hon skulle mäta mig utan att kvida av smärta. Det visade sig också att måttet på magen (41cm) var större än en fullgången mage och jag var bara 32 fullgångna veckor.

Detta är normalkurvan, mina 41cm i v.32 ligger liiiite över det normala

Barnmorskan ringde direkt till Östra sjukhuset för ett nytt ultraljud och tappning på vatten. Efter det ultraljudet blev det bestämt att de skulle tappa mig på vatten men då man måste bli inlagd efter de gjort det och det var fullt på förlossningen fick vi vänta en dag till.
Men dagen där på var det dags och det var inte en procedur jag skulle rekommendera. Det var en stor lång nål som fördes rakt in i magen och det var smärtsamt! Jag klarade bara 7dl, sen fick de ge upp för jag hade så fruktansvärt ont. När de var klara började sammandragningarna och smärtan blev olidlig. De fick köra upp mig till förlossningen i en säng för jag kunde inte gå och sen fick jag ordentlig smärtlindring. Jag blev kvar på sjukhuset ett par dagar för observation. Proceduren hade gjort livet aningen lättare och smärtan från magen var inte olidlig längre.

Några dagar senare åkte jag tillbaka till sjukhuset för ett ultraljud till och en rutinkoll av blodtryck mm. Nu hade jag helt plötsligt fått högt blodtryck också, mycket högt blodtryck: 160/100. Jag fick medicin och det blev lite bättre så jag kunde åka hem. Några dagar senare kollade de igen och blodtrycket var mycket högt igen så jag blev inlagd på BB för observation. Högt blodtryck kan innebära havandeskapsförgiftning vilket 'är mycket farligt för barnet, och eftersom jag hade samlat på mig vatten i benen och fötterna, vilket också är ett tecken, ville de vara säkra på att jag var ok.
Till slut blev jag utskriven och fick åka hem, och nästa dag gick vattnet.


Förlossningen
Jamie hade 6 timmar tidigare åkt till Jönköping för att påbörja sin 5 veckors praktik på ett bageri, när han jobbat i 15 minuter ringer jag.. mitt vatten har gått och jag väntar på ambulansen som ska ta mig till sjukhuset. Jag var tvungen att åka ambulans eftersom när man har mycket fostervatten kan barnet ej fixera sig och navelsträngen kan åka ut framför barnets huvud vilket är mycket farligt. Vattnet rann och rann men inga värkar kunde jag känna. Jamie kom och spenderade natten med mig på sjukhuset. Nästa dag hade bebisen fixerat sig som tur var så jag fick gå upp ur sängen och gå omkring igen. Läkaren bestämde sig för att jag skulle bli igångsatt på torsdagen om inget hänt av sig självt och jag blev så klart kvar på sjukhuset tills dess.

 På onsdagen var det min 30-års dag och Jamie var gullig och kom med min present och jag fick blombud från familjen och moster Irene och kusinerna. På kvällen kom Therese och Håkan och vi åt thai mat och budapestrulle, mmmm.

Min efterlängtade röda Kitchen Aid

Nästa dag var det dags och jag var glad att min lilla tjej skulle få en egen födelsedag. Dagen började dock inget vidare, jag hade feber och mådde dåligt och min frukost jag tvingat i mig kom snabbt upp igen. Sjuk och eländig var det bara att inse att jag var tvungen att klara detta ändå. Kl. 10.30 var vi inlagda på ett förlossningsrum och jag blev undersökt. Tappen var nästan helt utplånad och jag var 3cm öppen redan. Så utan att jag märkt det hade kroppen gjort halva arbetet under de senaste dagarna.

Droppet jobbar

De satte in droppet kl 10.50 och jag kunde se på CTG kurvan att det fanns små värkar men jag kände dem inte. Snart kunde de se att varje gång en värk kom så gick Olivias hjärtljud ner, hon gillade inte värkarna alls. De stängde av droppet kl 12 och skulle fundera på hur de skulle gå vidare. Kl 13.45 satte de på det igen, men bara på svagaste dosen. De bestämde sig också för att ta en blododling p.g.a min feber då de trodde jag kunde fått en blodförgiftning. Problemet var dock som vanligt att de inte lyckades sticka mig trots att barnmorskan och en sjuksköterska försökte. De fick kalla på en narkosläkare som fick göra det. Nu börjar jag känna av mina värkar lite svagt och barnmorskan ska kontrollera mig igen, när hon gör detta sätter värkarna igång ordentligt och samtidigt börjar narkosläkaren jobba på min arm.
Hon stänger av blodet helt och handen blir blå och värker så jag vill skrika rakt ut. Värkarna är nu helt plötsligt extremt smärtsamma och jag tar lustgasen men den fungerar mer som en trygghet än en smärtlindring. Kl. 15.00 är narkosläkaren klar och jag kämpar med värkarna då lustgasen ej fungerar för mig. Efter att ha kämpat med värkarna ett tag ser de igen att lillans hjärtljud går ner mer och mer, de bestämmer sig för att ta ett prov på hennes huvud för att kolla syremättnaden. Om hon mådde dåligt skulle de vara tvungna att ta ut henne med kejsarsnitt. Jag kände mig klar med värkarbetet och önskade att de skulle ta ut henne men hon mår bra och kejsarsnitt behövdes inte.

Jag ber om ryggbedövning och precis innan de ska sätta den kollar de mig en gång till och nu är jag nästa helt öppen så någon bedövning hinner vi inte med och snart är det dags att krysta.
Smärtan är olidlig, jag skriker och gråter och kämpar med de intensiva värkarna och krystar allt vad jag kan. Olivia mår sämre och sämre, de bestämmer sig att hon måste ut snabbt och sätter in en sugklocka och smärtan av detta arbete är värre än värkarna. Jag bönar och ber mellan skriken och tårarna att de ska sluta och nu är jag helt omringad av läkare och sjuksköterskor. Kl. 16.12 kommer hon äntligen ut, 1850gr och 47cm men alldeles blå och livlös. De gnuggar henne men inget händer, så snabbt som ögat klipper de navelsträngen och springer iväg med henne och Jamie följer efter. Nu är det bara jag och barnmorskan kvar i rummet och all smärta är borta och hon syr klippet de gjorde för sugklockan. Jamie kommer tillbaka och berättar att de fick hjälpa henne med att andas men att hon nu andas själv och mår bra. Han tar med sig kameran och fotar och filmar och kommer tillbaka till mig så jag kan få se vad som händer.

Ett par timmar senare ska jag få gå upp och träffa henne på neonatalen men får blodsockerfall och svimmar nästan så tillbaka till sängen. Men jag blir upprullad i sängen och får äntligen träffa lilla Olivia. Ja vi bestämmer snart att hon ska få heta Olivia. Vi hade även namnet Lilly som alternativ men vi kunde båda se och känna att hon definitivt var en Olivia.

Vi ligger och myser ett tag och sen åker vi ner igen och får vår efterlängtade silverbricka med smörgåsar och äpplejuice i fina glas :) Det fattas dock en liten bebis på magen som man brukar få, men vi är lyckliga ändå att hon verkar må bra där uppe.

Den efterlängtade silverbrickan

Jamie går under kvällen upp och hälsar på medans jag återhämtar mig på BB med smärtstillande och antibiotika.

Nästa dag är jag redo men efter frukosten blir jag dålig i magen och blir sängliggande igen. På kvällen verkar det vara över och nästa morgon mår jag mycket bättre men då har de en 48hr regel på neo så jag måste vänta i två dagar innan jag får gå upp. Två hemskt långa och frustrerande dagar.Sista dagen blir jag utskriven från BB och jag och Jamie åker hem och vi tar en sväng på Ikea för att inhandla skötbord mm som vi inte hunnit ordna med. Att gå på Ikea och skruva ihop möbler tre dagar efter förlossningen var kanske inte världens bästa idé, ryggen och höfterna hade inte återhämtat sig ordentligt.

Sen på kvällen fick jag äntligen åka in och träffa Olivia och vi satt och myste på neonatalen. Detta är på söndagen och på tisdagen blir hon flyttad till Mölndals sjukhus där de har en neonatalavdelning för mindre kritiska barn. Efter första dygnet får jag ett rum här så jag kan vara med Olivia dygnet runt men Olivia mår så pass bra och amningen har vi kommit igång med så efter endast tre dagar här får vi komma hem med hemsjukvård. Vi matar fortfarande i sonden men hon är klar med sina mediciner och prover och hennes gulsot har gått ner så vi kan klara oss själva hemma och vi får äntligen ta med vår lilla tjej hem.

Bilstolen känns ganska stor

Vår älskade Olivia