Ja jag känner att det är dags att skriva Elliotts story. Får nog bli två delar för annars är det ingen som orkar läsa den :)
Elliotts beräknade födelsedatum var den 19 juni och mycket punktligt gick vattnet just denna morgon. Jamie hade jobbat några timmar bara men det var bara att kasta in handduken och komma hem. Inga värkar infann sig dock men vattnet fortsatte att gå hela tiden. När det är så få man åka in och så ska de kontrollera att man inte bara kissat på sig. Som om man inte känner skillnad på att kissa på sig och att vattnet går :)
Ja de behövde inte kolla så noga för så fort jag rör på mig rinner det som sjutton. Ja så precis som Olivia var det nog ganska mycket vatten.
Vid andra barnet behöver man dock inte vänta så länge på igångsättning, bara ett dygn. Vi fick tid kl 9 nästa morgon. Det var ju midsommar så mamma var ändå på väg mot västkusten så hon stannade på natten för att ta med Olivia ut till resten av familjen på morgonen. Det var tur det för vid midnatt kommer den första värken. Lite oregelbundna är de så vi går och lägger oss. När det är 6-7 minuter emellan börjar det bli jobbigt. Förlossningen tycker ju såklart att det är för tidigt så vi får vänta. En stund senare är det lite tajtare och då går de motvilligt med på det. Strax efter kl 2 (!) är vi inne. Värkarna är täta och riktigt jobbiga. Kämpar på ett tag men ber snart om ryggbedövning, får vänta 30 minuter på den men det känns som en evighet. Värkarna tar knappt nån paus och när bedövningen tar har elliott flyttat längre ner och den hjälper inte jättemycket. Ger mig några sekunder att andas på emellanåt. Får också bäckenbottenbedövning som jag läst om. Inte så vanligt idag men de äldre barnmorskorna är vana och som tur är hade jag en lite äldre mycket van barnmorska som sa att det var självklart att jag skulle få det. Jag skriver det här med lätthet men fy f***n, denna smärta är något jag hoppas aldrig mer behöva genomlida. Precis som med Olivia så öppnar jag mig med racerfart och det gör ont, så är det bara. Kl 5 var det över dock, kändes som det tagit ett dygn :) han blev avtorkad och lagd på magen, fick allt som jag ville och som jag skrivit i mitt brev hos aurora mottagningen.
Jag hade min målbild i huvudet hela vägen ( brickan med fika) och mantrat som gick i huvudet var - det här är sista gången, aldrig mer.
Amningen var jobbig i början, ont som tusan tills jag struntade i sköterskornas råd och använde silikonskydden. Det var ju lite för sent då men det underlättade lite.
Dagen efter midsommar åkte vi till Lerkil och skulle hämta hem Olivia. Hon hade haft det bra med hela familjen och med Emilie och Lukas vet jag att hon känner sig som hemma.
